Bröllop

Jag skulle aldrig någonsin ha gift mig med Anders om jag inte älskade honom och kände att jag kunde lita på honom. Vi älskar varandra och just nu känns det som att vi alltid kommer att leva tillsammans eftersom vi har en väldigt stark kärlek till varandra, vi litar på varandra och vi respekterar varandra. Vi hjälps åt med allt vad våra liv innebär.
Man vet aldrig vad som händer i framtiden men det är SÅ vi känner nu.

Jag förstår inte hur folk ens kan tänka tanken att gifta sig om dom inte ens kan lita på sin partner till fullo. Jag känner/vet flera stycken som ska gifta sig nu under sommaren som inte borde göra det. Ett par vågar inte säga vad dom tycker och tänker till varandra, dom litar inte på varandra och med andra ord anser inte jag att det är ÄKTA kärlek dom känner för varandra.

Jag är inte kristen eller så men jag anser att då man gifter sig så gör man det för livet. I den mån det är möjligt.
Små svackor i förhållandet försöker man rätta till, man gör det man kan. Jag tror jag har fått det från min farmor som ofta berättade för mig att kärlek är något av det viktigaste vi har, äkta kärlek är så stark att den klarar prövningar. Lever man ett liv ihop kommer det dagar då man inte vill se den andra, det kommer dagar då man tycker olika, det kommer dagar då man säger saker man ångrar, det kommer dagar då man gör saker man ångrar och det kommer dagar som är alldeles underbara. Äkta kärlek ska klara detta.
Äkta kärlek ska också innehålla respekt för varandra, att man känner varandra innan.
Anders vet att det finns saker jag aldrig, någonsin, skulle förlåta och jag vet att även han har saker han aldrig skulle förlåta.
Om någon av oss väljer att göra det endå har den personen tagit ett val att medvetet såra den andra parten i förhållandet. Att begå ett STORT svek för att man VET att personen inte tolererar det, man vet att det kommer innebära stora problem för ett förhållande, förmodligen sluta i en skilsmässa. Älskar man personen så gör man inte dessa saker.

Jag skulle aldrig någonsin förlåta otrohet, jag har upplevt det, jag vet vilka spår det sätter i en människa om man försöker strunta i det och gå vidare. I min värld älskar man EN person som sin partner och har man den kärleken till någon, har ingått ett äktenskap, så innebär det att man följer dom "reglerna".
Otrohet (min partner vet var JAG drar gränsen till otrohet), våld mot mig eller mina barn eller lögner är sådant som garanterat skulle få mig att säga upp det löftet vi har till varandra.
Något annat är att jag tycker att familjen ska gå i första hand. Gör den inte det, var är då kärleken? Självklart kan man åka bort från familjen men jag menar större val där man sätter familjen i andrahand.

Jag tycker folk ska tänka efter lite innan dom gifter sig, om dom verkligen har DEN kärleken till varandra!