Nuså...

är det min tur att jobba! Anders jobbade sin sista dag idag. Resten av detta året ska han vara pappaledig och jag ska jobba. Jag har fått en himla massa jobb iaf, förstår inte alls varför folk säger att det är så himla svårt. Det beror nog väldigt mycket på hur långt man är beredd att sträcka sig.
Jag är nöjd och tror det blir kanon, ska hälsa på på två av jobben i morgon. På torsdag jobbar jag första dagen.
Det ska bli SKÖNT men samtidigt lite vemodigt, jag har ju varit hemma med mina barn länge nu och helt plötsligt ska det vara pappa dom är med hela tiden. Och det är inte direkt "Nu ska jag börja jobba så Anders får vara pappaledig ett tag" utan det är ju för alltid nu, nu återgår vi helt till vardagen. Jag börjar jobba och vid årsskiftet börjar även Anders sen ska vi lyckas få vardagarna att rulla på och hinna med allt man ska hinna så som jobba, städa, diska, laga mat, tvätta, egen tid och det allra viktigaste, kvalitetstid med våra barn.

Jag börjar nu, att gå från att ha varit hemma med mina älsklingar på heltid till att jobba heltid och träffa dom när jag kommer hem.
Vid årsskiftet går vi båda från detta till att träffa våra barn mindre än vad dagispersonalen gör i princip. Är det inte lite sorgligt egentligen? Men vad ska man göra, man måste jobba heltid för att få pengar och barnen har det kanon på dagis idag!
Och helgerna blir väldigt mycket mer speciella när det är så. Tiden man spenderar tillsammans blir bra.
Samtidigt som jag tycker det är läskigt så tycker jag det är spännande! Man utvecklas.
Men det är väl så förändringar ska vara? Jag är iaf positivt inställd till detta även om det inte verkar så;)